En av artisterna berättar

Det var som att kliva rakt in i ett myller av liv när jag och min kollega öppnade dörren till lägenheten. Ett litet kaos, men ett varmt och välkomnande sådant. En treårig pojke kom farande som en tornado, en femårig flicka hängde på sin storebrors arm och pappan och mamman satt i soffan med en blick som både var trött och nyfiken. Min kollega, med sin sprudlande energi, var i sitt esse. Hon slängde sig in i leken med barnen, ballonger svävade i luften, trolleritrick avlöste varandra och diabolo-kastningen blev kvällens höjdpunkt. Jag påstod att jag kunde kasta min diabolo högre än huset, och barnen tittade på mig med tvivlande ögon.När det var dags att gå hem, samlades hela familjen på balkongen. Vi stod nedanför, redo för det stora finalnumret. Jag tog sats och kastade diabolon så högt jag kunde. Den svävade upp mot himlen, och när den började falla, utbrast jag: “Högre än huset!” Grannarna, som hade hört ljuden från lägenheten, kom ut på sina balkonger och tittade nyfiket på. Vi fortsatte att kasta diabolon, högre och högre, och snart var hela gården fylld av applåder och skratt. Det blev en eftermiddag fylld av glädje och magi. För familjen innebar det ett välbehövligt avbrott i vardagen, och för oss var det en påminnelse om varför vi gör det vi gör. Att sprida glädje, även i de svåraste stunderna.

Artisterna berättar